Tankar när jag kommit hem
Torstaina 1. helmikuuta 2007 |
Åsa i en demonstration i Jerusalem.
Jag ansökte till EAPPI utan att veta så mycket om Mellanöstern. Jag ville bara se någon annans vardag. Nu har jag mött riktiga människor, israeler och palestinier. De har generöst delat sin vardag och sin historia med mig. Man har berättat för mig om ockupationen, så ofta och så mycket att jag ibland mått illa. Jag blir så illa berörd för att det de berättar är så förfärligt. Dessutom blir jag upprörd över att jag tidigare inte haft någon aning om hur svår situationen är för dem som lever under ockupation.
Nu kommer jag hem till min vardag i fred och trygghet. Jag sköter mitt jobb, roar mig på min fritid och är, tyvärr, ibland missnöjd med mitt tråkiga liv. På samma jordklot fortsätter palestinierna sitt vardagsliv under ockupation. Vardagen ska fortsätta trots att en familjemedlem skjuts till döds i hembyn i sammandrabbningar mellan stenkastande unga och soldater med militärfordon och vapen. Trots att far i familjen arresteras utan att få veta varför. Trots att familjens hus rivs ner av bulldozers. Trots att man inte kan nå en stor del av sin odlingsmark på grund av att en mur byggts i vägen. Trots att soldater vid flygande checkpointer på vägen hem tvingar en att köra en lång omväg på gropiga, dåliga vägar.
Världen är så liten. Det som händer eller inte händer i Mellanöstern påverkar vardagen för människorna i Yanoun. Jag har delat deras måltider, lekt med deras barn, hjälpt dem skörda oliver. Det våld jag ser i nyheterna från någon avlägsen plats i världen berör riktiga människor, som egentligen bara vill leva sitt liv i lugn och ro med sin familj. Kan de val jag gör här hemma påverka deras liv? Har jag något ansvar för deras situation? Är jag ansvarig för att orättvisor får fortsätta?Ockupationen är inte vacker, men det finns många vackra människor. Kanske var det människorna som lever under ockupationen som gjorde störst intryck på mig. ”En del kallar oss alla för terrorister”, säger Mahmoud ”om det är att vara terrorist att kämpa för sin familj och för sin frihet, så är jag en terrorist.” Mahmoud kämpar genom att jobba i en organisation som erbjuder utbildning och rekreation för barnen i flyktinglägren. ”Varför jag bor i Nablus?”, Hakim ger respons på min fråga, ”för att mitt land behöver mig här”. ”Vi har inte förlorat hoppet, för då skulle vi dö”, säger Pauline.
Vid checkpointen i Huwwara mötte jag en israelisk kvinna som är aktiv i Machsom Watch, en grupp med kvinnor som åker runt till checkpointer som observatörer, och för att genom sin närvaro och genom att förhandla med soldaterna försöka hindra våld och brott mot mänskliga rättigheter. När jag berättade att jag kom från Finland frågade hon ”Vad är det som inte är bra i Finland som gjorde att du kom hit?” Jag tror jag behövde åka till Yanoun för att förstå. Alla nyhetsinslag och information kunde inte förklara för mig hur situationen är på Västbanken. Jag hann aldrig svara kvinnan på hennes fråga. I nästa andetag uppmanade hon mig. ”Åk hem och berätta om vad du har sett”. ”Kom och se”, uppmanade oss evangeliska lutherska kyrkans biskop i Palestina och Jordanien Munib Younan. Det lilla jag har sett, upplevt och förstått kan jag nu berätta för dem som vill lyssna.
| Åsa Edström |
| 1.2.2007 |
Möten med de kristna i Västbanken
Tiistaina 9. tammikuuta 2007 |
Innan jag kom till Västbanken tänkte jag inte på att det fanns kristna palestinier, men under tre månader på Västbanken möter jag några av dem. De lider under den israeliska ockupationen tillsammans med sitt folk. När jag besöker dem kan jag inte göra något för att hjälpa dem i deras svåra situation. Kanske kan jag ge dem lite hopp genom mitt besök, och lova att försöka påminna de kristna i mitt eget land om situationen för de kristna i de ockuperade palestinska områdena.
Jakobs brunn är en viktig plats för kristna pilgrimer, men tyvärr ser man nästan inga pilgrimer här längre. Nablus är omringat av vägspärrar, checkpointer. Här finns mycket frustration över den israeliska ockupationen och därför finns här också en aktiv motståndsrörelse. Ofta förekommer räder utförda av den israeliska armén och nyheter från Nablus handlar ofta om våld. Nästan inga pilgrimer eller turister vågar besöka Sykars brunn som situationen är nu.
En söndag går jag på gudstjänst i anglikanska kyrkan i Rafidya i Nablus. Gudstjänsten är på arabiska, men vi som inte kan så mycket arabiska får ett häfte med liturgin på engelska och diakonen som leder gudstjänsten återger delar av predikan på engelska.
Cirka fyrtio personer deltar i gudstjänsten och efter gudstjänsten kommer flera av dem fram och hälsar på oss. ”Välkommen”, säger de.
Efteråt dricker vi kaffe hemma hos Martina, och hon och en annan kvinna berättar om hur de upplever sin och de kristnas situation i Nablus. De är glada över att utlänningar kommer på besök till deras kyrka. De tycker att kyrkorna i Jerusalem får många besökare, medan de kristna i Nablus känner sig bortglömda. De har ingen pastor i kyrkan och är beroende av att någon kommer utifrån och har hand om deras gudstjänster. Det fungerar ganska bra, en diakon eller pastor kommer varje söndag från Jerusalem eller någon annan plats.
Ett sådant system är väldigt sårbart på grund av att kyrkan ligger i Nablus. Det händer att diakonen eller prästen inte kan komma in i staden på grund av problem i checkpointen utanför Nablus. Då får församlingen klara sig själv och fira gudstjänst utan präst eller diakon.
Martina berättar att många kristna lämnat Nablus och de palestinska områdena. Livet är svårt på grund av ockupationen och kristna som har en god utbildning lämnar landet. Därför har antalet kristna i Nablus minskat drastiskt.
I Betlehem på södra Västbanken besöker jag First Baptist Church. Jag blir hjärtligt välkomnad. En sånggrupp leder lovsånger på arabiska. Jag känner igen ett par sånger och försöker sjunga med på engelska och svenska. Sången och bönerna är hängivna. Också här tar sig pastorn tid att översätta en del av predikan till engelska. Han pratar om problem som vi måste övervinna. Han tar muren som skiljer Betlehem från Jerusalem som exempel. Den skiljer Betlehem från Jerusalem och ger många problem för dem som behöver ta sig från Betlehem till sina arbetsplatser i Jerusalem.
Efter gudstjänsten kommer mannen som spelade piano fram till oss. Han undrar om det finns något vi kan göra för att göra det lättare för honom att ta sig till sitt arbete. Han arbetar inne i Jerusalem och för honom är muren ett problem han möter varje vardag. Tyvärr, så kan vi inte göra något åt Israels krav på säkerhet, men jag har sett problemen kravet på säkerhet skapar.
Klockan fem samma morgon stod vi i mörkret utanför checkpoint 300 vid muren och väntade. Den här mannen och 600-700 andra hoppades att checkpointen skulle öppna i tid för att de skulle hinna i tid till sina jobb. I checkpoint 300 i Betlehem måste den här mannen varje morgon köa utomhus, tränga sig fram till nästa kö, ta av skor och jacka, gå igenom säkerhetskontroll med metalldetektor, ställa sig i nästa kö, visa upp identitetshandlingar och giltiga tillstånd för att kunna ta sig till sitt jobb som ligger 15 kilometer bort. Att ta sin bil genom checkpointen är inte att tänka på. Han säger att han ska försöka flytta från Palestina så fort han får möjlighet. Han är ännu en kristen som vill lämna det heliga landet.
| Åsa Edström |
| 9.1.2007 |
På gränsen till Gaza
Tiistaina 2. tammikuuta 2007 |
Småpojkar på Västbanken.
Jag har läst om Gaza i tidningarna och har hört människor tala om Gaza. Qassam-raketer skjuts från Gaza in i Israel, 350 palestinier har dödats i Gaza sedan juni. Det förekommer våldsamheter, attacker från israeliska militären, arbetslöshet och fattigdom.
Det som händer i Gaza har ändå känts avlägset, tills jag åker dit. Från Jerusalem ner till Erez checkpoint in till Gaza tar det cirka en och halv timme. På en karta ser jag att Yanoun, där jag bor, knappast ligger mer än 200 km från norra Gaza. Problemen i Gaza kommer plötsligt mycket närmare.
Vi åker i bilkolonn från Tel Aviv med Peace Now, som är en israelisk fredsrörelse. Vi har dekorerat de cirka 30 bilarna med affischer. ”Förhandlingar mot Qassam” ”Det tar inte slut förrän vi talar med varandra” ”Det finns ingen militär lösning för Gaza” Budskapet Peace Now vill ge till både israeler och palestinier är att problemen i Gaza inte kan lösas med våld. Parterna måste förhandla med varandra.Vi åker via Sdarot, en ort i Israel som utsatts för raketbeskjutningar från Gaza. Vi stannar vid Erez checkpoint, där det är väldigt lugnt. Ingen är på väg in till Gaza och ingen av demonstranterna kan heller åka in. Någon berättar att det är mycket svårt att komma in eller ut ur Gaza, bara biståndsarbetare och journalister kan komma igenom spärren. Israeliska soldater och poliser övervakar oss bakom polisspärrar. Bakom dem finns muren och vakttornen.
Vi har hört att IDF har haft en militär operation i Gaza den här morgonen, och att det förekommit skottlossning. På långt avstånd hör och ser vi skottlossning från en helikopter. Jag vet inte vad den siktar på, det känns obehagligt att jag kan se den och den återkommer följande natt i mina drömmar,
En politiker från Gaza får inte komma genom checkpointen och talar därför via telefon till oss demonstranter och till media. En journalist berättar om situationen i Beit Hanun där över 19 civila palestinier dödades vid en attack av IDF veckan innan. Israeliska armén gjorde räder mot byn eftersom man misstänkte att Qassam-raketer avfyrades från byn in i Israel. Nu är invånarna mycket rädda. Budskapet från alla talare är att våldet skapar mer våld. Man kan inte arbeta mot Qassam-raketer genom mer våld.
En tryggare tillvaro i palestinska Gaza skulle kunna göra också israeliska Sdarot till en tryggare plats.
”Barnen i Sdarot och i Beit Hanun vill leva i trygghet” ropar demonstranterna över de tomma fälten utanför muren.
| Åsa Edström |
| 2.1.2007 |
Olivskörd på Västbanken
Tiistaina 5. joulukuuta 2006 |
Olivplockning i Yanoun.
Oliver är mycket viktiga för ekonomin på Västbanken. Enligt FN:s rapport deltar mer än hälften av befolkningen i olivskörden, som infaller i oktober-november.
Jag befinner mig på Västbanken under olivskörden och jag får vara med och skörda. Jag tycker att det är roligt att plocka oliver och det är trevligt att umgås med familjerna. Det känns nästan lite festligt när de stora familjerna arbetar tillsammans.
En dag hjälper jag Raide och hennes tre söner att plocka oliver. Vi brer ut stora tygskynken på marken, plockar oliverna som finns på grenarna längst ner och låter oliverna falla ner på tyget på marken. Sedan klättar vi i trädet för att nå resten av oliverna som finns högre upp i trädet. Vi samlar oliverna i säckar, som senare körs till olivpressen för att pressas till olivolja. Vid middagstid delar vi ris, kyckling och bröd kring samma skål, och sedan fortsätter vi plocka.
Tidigare år har en del palestinska jordbrukare haft svårigheter att skörda sina oliver trots att marken tillhör dem. Olivskörden har varit en period med våld och hot från israeliska bosättare mot palestinier som vill skörda sina oliver, och polis och armé har inte kunnat upprätthålla ordningen. Palestinierna äger marken, men de israeliska bosättarna tycks anse att marken tillhör dem. På grund av våld och trakasserier kan en del av palestinierna inte skörda på sin mark.
Frivilliga från olika israeliska och internationella organisationer hjälper till vid olivskörden för att genom sin närvaro hindra att någon utsätts för våld, och för att se till att den israeliska armén och polisen skyddar markägarens rättigheter. Jag finns med som en av dessa internationella.
I Yanoun skördade vi oliver under 3-4 intensiva veckor och allt gick bra det här året. Jag läser dock i en rapport om att olivträd blivit brända på en annan ort på Västbanken och får som e-post en annan rapport, som berättar att israeliska armén hindrat olivplockarna i Kufr Qalil från att skörda sina oliver, trots att de har laglig rätt att skörda alla sina oliver.
Jag var med och hjälpte till att skörda i Kufr Qalil under några dagar. Under de dagarna hade vi inga problem med armén, men en av dagarna var lite annorlunda. När Ursel och jag kommer till Kufr Qalil finns inga andra internationella eller israeler där. Bara barnen i familjen som äger marken är där och någonting oroar dem.
Ahmed berättar att de sett två bosättare nere vid olivträden innan vi kom. Jag ser inga bosättare och alla börjar arbeta som vanligt. Alla verkar dock mer spända än andra dagar och jag själv tittar också ofta upp emot bosättningarna, men ser inget speciellt. Jag kan bara hoppas att vi ska få plocka oliverna i lugn och ro. Så småningom slutar jag tänka på bosättare, jag bara plockar oliver och samtalar med de andra, och snart är det dags att gå hem.
”Five minutes”, säger Ahmed. Bara fem minuter till. Så hjälper jag honom ännu en stund att plocka oliverna från det sista trädet. Under tiden plockar de mindre barnen mandlar längre ner på berget. Ursel och jag är trötta och vill åka hem.
”Five minutes”, säger barnen och ber oss hålla utkik efter polisbilar, medan de snabbt plockar de sista mandlarna. De vill inte att vi lämnar dem innan de är klara. Vi avslutar arbetet för dagen och går hemåt. Ahmed ber oss än en gång att komma och hjälpa dem imorgon också.
När jag går nerför berget undrar jag, varför ska barnen vara rädda för armé, polis och bosättare när de arbetar på marken som deras familj äger?
Ännu finns det oliver på träden i Yanoun, men de ligger högre upp på berget. Det är ett område som ligger nära de israeliska bosättningarna och därför är det riskfyllt att arbeta där.
I juli kom ett utlåtande från Högsta domstolen i Israel som säger att de som äger marken har rätt att skörda och ta hand om den, och armé och polis är skyldiga att skydda den rättigheten. Rashid och några andra män i Yanoun vill gärna skörda sina oliver på berget, men det går inte eftersom armén inte vill ställa upp och skydda dem. Det verkar alltid finnas en orsak till att de inte kan komma och hjälpa, dem trots högsta domstolens utlåtande. Kanske kan de skörda oliverna imorgon, kanske den här veckan.
”Inshallah”, säger Rashid. Om Gud vill.
| Åsa Edström |
| 5.12.2006 |
På besök i Nablus
Maanantaina 27. marraskuuta 2006 |
House Demolition i Nablus.
Jag är på besök i Nablus, som är samma stad som Schehem eller Sykar. Nablus är en palestinsk stad som ligger på norra Västbanken. Dr. Omar Amin AL-Nasser som hämtar oss vid Huwwara checkpoint berättar att det bor cirka 150 000 människor i staden Nablus, men med omgivningar har Nablus runt 300 000 invånare.
I staden finns fyra flyktingläger. Jag har ofta läst om Nablus i dagstidningarna här i Palestina-Israel och oftast handlar det om oroligheter i staden. Nablus kan vara en otrygg plats för utlänningar och därför har vi fått speciella regler från koordinatorn i Jerusalem inför våra besök i Nablus.
”Ta inga fotografier ute på gatan, för att inte någon ska tro att ni samlar information för israeliska armén för eventuella nattliga räder mot misstänkta terrorister. Ströva inte runt utan mål och glöm inte att kontrollera nyheterna, för om det förekommit våldsamheter under natten kan det vara oroligt i staden följande dag.”
Nablus kan också vara farligt för dem som bor där. Jag träffar två brittiska kvinnor, Alyson och Cathryn, som bor i Nablus. De berättar att de hör skottlossning nästan varje natt. Våldsamheter förekommer mellan IDF (israeliska armén) och palestinier och också mellan olika palestinska politiska grupper. Ibland gör IDF räder riktade direkt mot misstänkta terrorister och i dessa räder dödas ofta de misstänkta och ibland också människor som råkar finnas i närheten.På väggarna på husen ser vi planscher med bilder på unga män med vapen. Det är människor som dött i sammandrabbningar eller räder, berättar Dr. Omars dotter Lara. Martyrer, säger någon. Räder och sammandrabbningar förekommer ofta, berättar Osama Mustafa, som jobbar som lärare i engelska och franska i Nablus. Nu har det varit lugnt under några dagar, men under Ramadan var armén ute varje natt, säger Osama.
Vi träffar Osama och Raed, som är socialarbetare, i Balata flyktingläger. De berättar att nästan alla i Balata har erfarenhet av att arresteras. Osama fick sitta i fängelse för att han anklagades för att ha kastat en sten mot israeliska soldater, vilket han säger att han inte har gjort. Raed har suttit i fängelse med en s.k. administrativ dom. Han fick aldrig veta vad han anklagades för. Inne i Nablus ser vi ruiner av några hus och Dr. Omar berättar att det är palestinska myndigheten som bombats av IDF, israeliska armén, för fyra månader sedan. Nu finns myndigheten i ett annat hus på en annan plats i staden, eftersom det här huset inte kan användas längre.
Befolkningen i Nablus har begränsade möjligheter att röra sig. Det finns bara två vägar ut ur staden, vägspärren vid Huwwara och vid Beit Eba. Nablus är omgiven av stängda vägar och IDF övervakar vem som kommer in, men framför allt vem som kommer ut ur staden och vad man tar med sig ut ur staden. Män mellan 18 och 25 år kan inte lämna staden utan ett speciellt tillstånd. Kamal Alsheik, guvernören i Nablus, berättar att han inte kan köra sin egen bil ut ur Nablus utan ett speciellt tillstånd och att det tar honom 3-4 timmar att ta sig till staden Ramallah, som ligger 42 kilometer bort. Stängda vägar och checkpointer hindrar honom. Under mina få timmar i Nablus får jag en känsla av att staden är ett stort fängelse.
Jag känner hopplöshet och sorg när jag tänker på de människor jag mött i Nablus. Jag tänker på Lara och hennes syskon, och på Ahmed som vi träffade i basaren. De ska växa upp här i Nablus, i otrygghet och instängdhet, vänta i checkpointen, vara rädd för armén och ständigt höra nyheter om död och våld. Dr. Omar har många palestinska vänner utspridda över hela världen. Själv tänker han också tanken att emigrera, inte för sin egen skull men för barnens skull.
Jag lämnar en instängd och otrygg stad, där man varje dag lever med frustrationen över ockupation och begränsad rörlighet. Vid checkpointen köar männen, kanske i ett par timmar, för att kroppsvisiteras innan de kan lämna Nablus. Framför portarna trängs hundratals män och ikväll ropar och skriker männen och atmosfären känns spänd. Kön verkar inte röra sig framåt, men jag tar mig snabbare genom checkpointen för att jag är kvinna och har ett finländskt pass. En annan dag skulle vi välja att köa med männen, men mörkret sänker sig över Huwwara checkpoint och otryggheten och instängdheten drabbar också mig, jag vill därifrån.
”How are you”, frågar soldaten när jag räcker fram mitt pass. ”Fine”, svarar jag mekaniskt, men i taxin hem gråter jag. Jag kan lämna Nablus när jag vill och åka till trygghet, men vad händer med de människor som har sitt hem där?
| Åsa Edström |
| 27.11.2006 |
Om Yanoun
Maanantaina 6. marraskuuta 2006 |Jag har blivit placerad som följeslagare i Yanoun på norra Västbanken. Yanoun är en liten by med ungefär 100 invånare. Byn ligger vackert mellan bergen och det är lugnt och fridfullt. De flesta familjerna försörjer sig på får, oliver, nötter och fikon. Under Ramadan, muslimernas fastemånad, kommer våra vänliga grannar nästan varje kväll med en skål mat till oss. De delar gärna med sig av den goda middagen, som familjen äter när solen gått ner.
Varför behövs jag då som följeslagare eller internationell närvaro i lilla Yanoun? Cirka tio kilometer från Yanoun ligger en stor israelisk bosättning, Itamar. Bosättarna i Itamar är fundamentalistiska israeler. Bosättningen är illegal enligt internationell rätt, men bosättarna är övertygade om att Gud har gett dem landet.Bosättarna bygger strategiskt utposter på bergstopparna utanför Itamar. Utposterna är också illegala enligt israelisk lag och enligt internationell rätt. Runt Yanoun ligger flera utposter; hus, baracker, hönsgårdar eller husvagnar.
Bosättarna har sedan 1996 orsakat mycket skada i Yanoun. Invånare har blivit misshandlade, boskap har skadats, dricksvattnet har förorenats, egendom har förstörts och byborna har utsatts för hot. Det verkar som att man vill skrämma bort dem som bor på och äger marken, för att stjäla landet från dem.
I Yanoun lyckades man nästan. År 2002 flyttade invånarna från Yanoun på grund av de ständiga hoten från bosättarna, men den gången protesterade omvärlden. När aktivister från olika fredsorganisationer fick höra Yanouns historia tog de initiativet till den internationella närvaron i Yanoun.
Så småningom vågade byborna flytta tillbaks till sina hem. Genom att finnas här som ständig internationell närvaro i byn kan vi förhoppningsvis hindra våldet. Vi finns också här som vittnen om något skulle hända, och rapporterar om händelserna för omvärlden.
Också de internationella följeslagarna i byn har råkat ut för attacker från bosättarna, men nu har det lyckligtvis varit lugnt i byn under en längre tid. Jag kan se bosättarna röra sig uppe på bergen, men jag har aldrig sett dem nere i vår by.
När vi pratar med Rashid om olivskörden hör jag ändå att han är orolig. Skördetid är en period som bosättarna alltid har ställt till problem. När vi frågar hur många internationella som behövs i byn under olivskörden, säger han "många" Olivträden nere i dalen bär mycket oliver, men skörden uppe på bergen är sämre. Där har man inte kunnat ansa träden så träden bär inte så mycket frukt. De ligger för nära bosättningarna och det kan också bli svårt att skörda där.
Jag hoppas att vi kan vara till hjälp för att oliverna tryggt ska kunna skördas och människorna i Yanoun ska få bruka den mark som tillhör dem.
Källa: Mandal, Thomas: Living with settlers , interviews with Yanoun villagers, EAPPI and Norwegian Church Aid, 2006.
| Åsa Edström |
| 6.11.2006 |
Kirjoittajat
.jpg)
