På besök i Nablus

Jag är på besök i Nablus, som är samma stad som Schehem eller Sykar. Nablus är en palestinsk stad som ligger på norra Västbanken. Dr. Omar  Amin AL-Nasser som hämtar oss vid Huwwara checkpoint berättar att det bor cirka 150 000 människor i staden Nablus, men med omgivningar har Nablus runt 300 000 invånare.

I staden finns fyra flyktingläger. Jag har ofta läst om Nablus i dagstidningarna här i Palestina-Israel och oftast handlar det om oroligheter i staden. Nablus kan vara en otrygg plats för utlänningar och därför har vi fått speciella regler från koordinatorn i Jerusalem inför våra besök i Nablus.

”Ta inga fotografier ute på gatan, för att inte någon ska tro att ni samlar information för israeliska armén för eventuella nattliga räder mot misstänkta terrorister. Ströva inte runt utan mål och glöm inte att kontrollera nyheterna, för om det förekommit våldsamheter under natten kan det vara oroligt i staden följande dag.”

Nablus kan också vara farligt för dem som bor där. Jag träffar två brittiska kvinnor, Alyson och Cathryn, som bor i Nablus. De berättar att de hör skottlossning nästan varje natt. Våldsamheter förekommer mellan IDF (israeliska armén) och palestinier och också mellan olika palestinska politiska grupper. Ibland gör IDF räder riktade direkt mot misstänkta terrorister och i dessa räder dödas ofta de misstänkta och ibland också människor som råkar finnas i närheten.

På väggarna på husen ser vi planscher med bilder på unga män med vapen. Det är människor som dött i sammandrabbningar eller räder, berättar Dr. Omars dotter Lara. Martyrer, säger någon. Räder och sammandrabbningar förekommer ofta, berättar Osama Mustafa, som jobbar som lärare i engelska och franska i Nablus. Nu har det varit lugnt under några dagar, men under Ramadan var armén ute varje natt, säger Osama.

Vi träffar Osama och Raed, som är socialarbetare, i  Balata flyktingläger. De berättar att nästan alla i Balata har erfarenhet av att arresteras. Osama fick sitta i fängelse för att han anklagades för att ha kastat en sten mot israeliska soldater, vilket han säger att han inte har gjort. Raed har suttit i fängelse med en s.k. administrativ dom. Han fick aldrig veta vad han anklagades för. Inne i Nablus ser vi ruiner av några hus och Dr. Omar berättar att det är palestinska myndigheten som bombats av IDF, israeliska armén, för fyra månader sedan. Nu finns myndigheten i ett annat hus på en annan plats i staden, eftersom det här huset inte kan användas längre.

Befolkningen i Nablus har begränsade möjligheter att röra sig. Det finns bara två vägar ut ur staden, vägspärren vid Huwwara och vid Beit Eba. Nablus är omgiven av stängda vägar och IDF övervakar vem som kommer in, men framför allt vem som kommer ut ur staden och vad man tar med sig ut ur staden. Män mellan 18 och 25 år kan inte lämna staden utan ett speciellt tillstånd. Kamal Alsheik, guvernören i Nablus, berättar att han inte kan köra sin egen bil ut ur Nablus utan ett speciellt tillstånd och att det tar honom 3-4 timmar att ta sig till staden Ramallah, som ligger 42 kilometer bort. Stängda vägar och checkpointer hindrar honom. Under mina få timmar i Nablus får jag en känsla av att staden är ett stort fängelse.

Jag känner hopplöshet och sorg när jag tänker på de människor jag mött i Nablus. Jag tänker på Lara och hennes syskon, och på Ahmed som vi träffade i basaren. De ska växa upp här i Nablus, i otrygghet och instängdhet, vänta i checkpointen, vara rädd för armén och ständigt höra nyheter om död och våld. Dr. Omar har många palestinska vänner utspridda över hela världen. Själv tänker han också tanken att emigrera, inte för sin egen skull men för barnens skull.

Jag lämnar en instängd och otrygg stad, där man varje dag lever med frustrationen över ockupation och begränsad rörlighet. Vid checkpointen köar männen, kanske i ett par timmar, för att kroppsvisiteras innan de kan lämna Nablus. Framför portarna trängs hundratals män och ikväll ropar och skriker männen och atmosfären känns spänd. Kön verkar inte röra sig framåt, men jag tar mig snabbare genom checkpointen för att jag är kvinna och har ett finländskt pass. En annan dag skulle vi välja att köa med männen, men mörkret sänker sig över Huwwara checkpoint och otryggheten och instängdheten drabbar också mig, jag vill därifrån.

”How are you”, frågar soldaten när jag räcker fram mitt pass. ”Fine”, svarar jag mekaniskt, men i taxin hem gråter jag. Jag kan lämna Nablus när jag vill och åka till trygghet, men vad händer med de människor som har sitt hem där?

 

Åsa Edström

27.11.2006