Tankar när jag kommit hem

Jag ansökte till EAPPI utan att veta så mycket om Mellanöstern. Jag ville bara se någon annans vardag. Nu har jag mött riktiga människor, israeler och palestinier. De har generöst delat sin vardag och sin historia med mig. Man har berättat för mig om ockupationen, så ofta och så mycket att jag ibland mått illa. Jag blir så illa berörd för att det de berättar är så förfärligt. Dessutom blir jag upprörd över att jag tidigare inte haft någon aning om hur svår situationen är för dem som lever under ockupation.

Nu kommer jag hem till min vardag i fred och trygghet.  Jag sköter mitt jobb, roar mig på min fritid och är, tyvärr, ibland missnöjd med mitt tråkiga liv. På samma jordklot fortsätter palestinierna sitt vardagsliv under ockupation. Vardagen ska fortsätta trots att en familjemedlem skjuts till döds i hembyn i sammandrabbningar mellan stenkastande unga och soldater med militärfordon och vapen. Trots att far i familjen arresteras utan att få veta varför. Trots att familjens hus rivs ner av bulldozers. Trots att man inte kan nå en stor del av sin odlingsmark på grund av att en mur byggts i vägen. Trots att soldater vid flygande checkpointer på vägen hem tvingar en att köra en lång omväg på gropiga, dåliga vägar.

Världen är så liten. Det som händer eller inte händer i Mellanöstern påverkar vardagen för människorna i Yanoun. Jag har delat deras måltider, lekt med deras barn, hjälpt dem skörda oliver. Det våld jag ser i nyheterna från någon avlägsen plats i världen berör riktiga människor, som egentligen bara vill leva sitt liv i lugn och ro med sin familj. Kan de val jag gör här hemma påverka deras liv? Har jag något ansvar för deras situation? Är jag ansvarig för att orättvisor får fortsätta?

Ockupationen är inte vacker, men det finns många vackra människor. Kanske var det människorna som lever under ockupationen som gjorde störst intryck på mig. ”En del kallar oss alla för terrorister”, säger Mahmoud ”om det är att vara terrorist att kämpa för sin familj och för sin frihet, så är jag en terrorist.” Mahmoud kämpar genom att jobba i en organisation som erbjuder utbildning och rekreation för barnen i flyktinglägren. ”Varför jag bor i Nablus?”, Hakim ger respons på min fråga, ”för att mitt land behöver mig här”. ”Vi har inte förlorat hoppet, för då skulle vi dö”, säger Pauline.

Vid checkpointen i Huwwara mötte jag en israelisk kvinna som är aktiv i Machsom Watch, en grupp med kvinnor som åker runt till checkpointer som observatörer, och för att genom sin närvaro och genom att förhandla med soldaterna försöka hindra våld och brott mot mänskliga rättigheter. När jag berättade att jag kom från Finland frågade hon ”Vad är det som inte är bra i Finland som gjorde att du kom hit?” Jag tror jag behövde åka till Yanoun för att förstå. Alla nyhetsinslag och information kunde inte förklara för mig hur situationen är på Västbanken. Jag hann aldrig svara kvinnan på hennes fråga. I nästa andetag uppmanade hon mig. ”Åk hem och berätta om vad du har sett”. ”Kom och se”, uppmanade oss evangeliska lutherska kyrkans biskop i Palestina och Jordanien Munib Younan. Det lilla jag har sett, upplevt och förstått kan jag nu berätta för dem som vill lyssna.

 

Åsa Edström

1.2.2007