Yanoun

Eräs osa työstämme on käydä viikoittain seuraamassa toimintaa Israelin armeijan valvomilla tarkastuspisteillä, joiden läpi palestiinalaisten on matkallaan kuljettava. Yanounin tiimimme käy säännöllisen epäsäännöllisesti Huwwaran ja Beit Furikin tarkastuspisteillä saadaksemme mahdollisimman monipuolisen kuvan niiden toimivuudesta. Tehtävämme on tarkkailla kuinka palestiinalaiset pääsevät kulkemaan tarkastuspisteen läpi ja kuinka heitä siellä kohdellaan. Raportoimme kaikesta näkemästämme sekä keräämistämme tilastoista viikoittain YK:n OCHA ja UNWRA järjestöille sekä Kansainvälisen Punaiselle Ristillle.

Pienen Beit Furikin suuret ongelmat

Beit Furikin tarkastuspiste sijaitsee Nablusin kaupungin länsipuolella, sen kautta voi kulkea ainoastaan Beit Furikin kylään. Palestiinalaista vain Beit Furinkin kyläläiset tai ne, joilla on erikoislupa pääsevät kylään. Kaikki ihmiset ja ajoneuvot, jotka tulevat tai lähtevät kylästä tarkastetaan. Beit Furikin tarkastuspisteen toiminnan tarkkailu vaatii meiltä paljon henkistä kestävyyttä. Sen kautta kulkee huomattavasti vähemmän ihmisiä kuin Huwwaran tarkastuspisteen kautta, mutta heitä kohdellaan tosi tylysti.

Erityisesti Beit Furikiin saapuvat ajoneuvot joutuvat odottamaan tarkastukseen pääsemistä pitkiäkin aikoja vaikka tarkastuspisteellä ei ole jonoa. Sotilaat tekevät työtään korostetun hitaasti ja käytös vaihtelee hyvin paljon. Mitään sääntöä, kuinka ajoneuvojen tutkinta suoritetaan, ei näytä olevan. Samoin se, missä kulloinkin saamme seisoa suorittamassa tarkkailutehtäväämme, vaihtelee hyvin paljon. Beit Furikissa kiinnitämme erityisesti huomiota ajoneuvojen tarkastamiseen. Kun sotilaat antavat luvan auto lähestyy tarkastuspistettä, kuljettaja sammuttaa moottorin ja nousee ulos autosta. Ensiksi hän nostaa puseronsa helmat ylös ja näyttää sotilaille olevansa aseeton, seuraavaksi hän lähestyy sotilaita pidellen henkilökorttiaan selvästi näkyvillä. Sotilaat ottavat henkilökortin ja kuljettajan on kumarruttava ruumiintarkastukseen molemmin käsin nojaten joko konepeltiin tai betoniporsaaseen, jalat harallaan. Sotilaat tutkivat kuljettajan metallinpaljastimella ja potkivat kengillään hieman nilkkoihin. Sen jälkeen auto joko tarkastetaan tai sitten ei. Jos auto tarkastetaan he kurkistelevat auton sisäpuolelle tai penkovat muutamia lavalla olevia lähimpiä säkkejä. Tämän jälkeen auto voi jatkaa matkaansa kylään.

Yritämme saada sotilaat toimimaan hieman nopeammin ja vähemmän aggressiivisesti yrittämällä keskustella heidän kanssaan. Tarvittaessa soitamme Humanitarian Hotline -numeroon, josta otetaan yhteyttä armeijan päälliköihin. Yritämme myös pitää tunteemme kurissa palestiinalaisten vuoksi. Joskus on kestämättömiä tilanteita, Elisabeth purskahti itkuun nähdessään vanhan palestiinalaismiehen väsyneen katseen nuoren sotilaan edessä. Itse koen vaikeimmiksi tilanteet, kun ihmiset kiittävät meitä siitä että olemme siellä paikanpäällä. Kiitos kun tulitte, kiitos kun näette!

Huwwara - jonotusta ja pidätyksiä

Huwwaran tarkastuspiste sijaitsee noin viisi kilometriä Nablusista etelään. Monet Nablusin yliopiston opiskelijat ja kaikki Nablusissa työskentelevät, eteläpuolella asuvat kulkevat sen läpi. Nablusista päin Huwwaran tarkastuspisteelle saapuville on viisi aidattua jonoa. Kolme ensimmäistä alle 50-votiaille miehille, seuraava, niin kutsuttu nopea linja miehille, joilla on erikoislupa ja kaikille naisille. Viides linja avataan naisille, jos neljäs linja alkaa olla hyvin täynnä. Huwwarassa tarkkailemme jonotusaikoja, laskemme läpikulkijoiden määriä ja seuraamme ihmisten kohtelua. Nuorilla miehillä jonotusaika tarkastuspisteellä on noin 45 minuuttia - 1,5 tuntia, naisilla muutamia minuutteja. Tarkastuksessa miehet joutuvat kulkemaan myös metallinpaljastimien läpi, riisumaan vyönsä ja kaikki metalliesineensä.

Huwwaran tarkastuspisteellä on myös erityinen kalterikoppi, jonne sotilaat vievät miehiä erikoistutkintaan. Yleensä heiltä otetaan henkilökortti tarkasteluun ja heitä pidetään siellä odottamassa muutamia tunteja. Kun huomaamme pidätetyt, pyrimme tiedustelemaan sotilailta kuinka kauan he ovat olleet pidätettynä ja minkä vuoksi. Jos sotilaat evät halua tai voi vastata kysymyksiimme, pyydämme saada puhua heidän kapteeninsa kanssa. Yleensä vaikuttaa siltä, että pidätetyt vapautetaan melko pian kun alamme kysellä heistä sotilailta ja näytämme, että olemme huomanneet heidät. Pidätetyt saavat henkilökorttinsa takasin ja pääsevät jatkamaan matkaansa. Eräänä päivänä syy kolmen miehen pidätykseen oli, että he olivat ajaneet tiellä jolla heillä ei ollut lupa ajaa. He olivat olleet pidätettynä yli kolme tuntia kun tulimme paikalle. Kun heidät päästettiin jatkamaan matkaa, he kaikki tulivat luoksemme kiittämään.

Yleisin kysymys meille täällä on: Kiif halek? Kuinka voit? Ja eniten sanottu sana: Sukran! Kiitos!

Kiitos koskettaa ja satuttaa toisinaan näissä olosuhteissa kovasti.

Eija Forsvik

EAPPI-vapaaehtoisten esittämät mielipiteet ovat henkilökohtaisia eivätkä välttämättä edusta EAPPI-koalition (Kirkon Ulkomaanapu, Ortodoksisen kirkon ulkomaanapu Ortaid ja NNKY-liitto ry. ) 

Yanoun on pieni noin 100 asukkaan palestiinalaiskylä noin 40 kilometriä Jerusalemista pohjoiseen.

Kylän asukkaat asuvat Ylä-Yanounissa kukkulan rinteillä ja Ala-Yanounissa laaksossa. Yanoun on hyvin kaunista seutua ja näkymä asuntomme pihalta alas laaksoon on kuin satukirjasta. Kylän asukkaat ovat maanviljelijöitä ja he elävät hyvin niukalla toimeentulolla. Kun ryhmämme tuli ensimmäisen kerran Yanouniin, kävimme tutustumassa kylän jokaiseen perheeseen ja meidät otettiin vastaan hyvin vieraanvaraisesti ja lämpimästi.

Ylhäällä Nabi Noun -kukkulalla paimentaa lammaslaumaansa nuori Ahmed. Lampaat ovat perheen ainoa toimeentulo. Yksi tehtävistämme on pitää päivittäin yhteyttä Ahmediin puhelimitse tai käymällä hänen luonaan. Siirtokuntalaiset yrittävät armeijan tukemana häätää myös hänet laumoineen kukkulalta. Ahmedia on pahoinpidelty useita kertoja ja hänen henkilökorttinsa on tällä hetkellä takavarikoituna. Myös meidän kulkumme Ahmedin luo on hyvin rajattua, vain joko kapeaa tietä pitkin tai tien oikealla puolella olevien peltojen kautta. Tien vasemmalla puolella olevilla mailla siirtokuntalaiset ja armeija suorittavat ampumaharjoituksia. Muutama kuukausi sitten Ahmedin nuorempi veli vahingoittui pahoin sytyttäessään alueella nuotion vedenkeittoa varten. Nuotion alla ollut ammus räjähti ja vahingoitti hänen kasvojaan ja ylävartaloa. Hänen oikean kätensä toiminta ei ole palautunut ennalleen.

Yanounin kylä asukkaat pystyvät asumaan kylässään vain kansainvälisten tarkkailijoiden läsnäolon turvin. Siirtokuntalaisten hyökkäykset ja uhkailu aiheuttavat kylässä pelkoa ja eteenkin lapset tuntevat suurta ahdistusta. Kolmiohenkinen EAPPI -ryhmämme aloitti kolmenkuukauden oleskelun Yanounissa 18.12.2007. Ryhmässä on lisäkseni norjalainen Elisabeth Eide Olsen ja britti Christopher Dobbing. Tehtävämme kylässä on olla näkyvästi läsnä, yrittää läsnäolollamme vähentää siirtokuntalaisten ja kyläläisten välisiä konfliktitilanteita ja raportoida niistä. Käymme säännöllisesti kyläläisten luona vierailuilla vaihtamassa kuulumisia. Kukaan meistä kolmesta ei puhu vielä arabiaa, mutta jokaisesta talosta löytyy innokkaita opettajiamme.

Lisätietoja Yanounista: www.yanoun.org

Eija Forsvik

Viitteet:

(* Breaking the Law in the West Bank, One Violence Leads to Another: Israeli Settelement Building on Private Palestinian Properity, A Report of Peace Now Settelement Watch Project 2006

EAPPI-vapaaehtoisten esittämät mielipiteet ovat henkilökohtaisia eivätkä välttämättä edusta EAPPI-koalition (Kirkon Ulkomaanapu, Ortodoksisen kirkon ulkomaanapu Ortaid ja NNKY-liitto ry.)

Innan jag kom till Västbanken tänkte jag inte på att det fanns kristna palestinier, men under tre månader på Västbanken möter jag några av dem. De lider under den israeliska ockupationen tillsammans med sitt folk. När jag besöker dem kan jag inte göra något för att hjälpa dem i deras svåra situation. Kanske kan jag ge dem lite hopp genom mitt besök, och lova att försöka påminna de kristna i mitt eget land om situationen för de kristna i de ockuperade palestinska områdena.

Jakobs brunn är en viktig plats för kristna pilgrimer, men tyvärr ser man nästan inga pilgrimer här längre. Nablus är omringat av vägspärrar, checkpointer. Här finns mycket frustration över den israeliska ockupationen och därför finns här också en aktiv motståndsrörelse. Ofta förekommer räder utförda av den israeliska armén och nyheter från Nablus handlar ofta om våld. Nästan inga pilgrimer eller turister vågar besöka Sykars brunn som situationen är nu.

En söndag går jag på gudstjänst i anglikanska kyrkan i Rafidya i Nablus. Gudstjänsten är på arabiska, men vi som inte kan så mycket arabiska får ett häfte med liturgin på engelska och diakonen som leder gudstjänsten återger delar av predikan på engelska.

Cirka fyrtio personer deltar i gudstjänsten och efter gudstjänsten kommer flera av dem fram och hälsar på oss. ”Välkommen”, säger de.

Efteråt dricker vi kaffe hemma hos Martina, och hon och en annan kvinna berättar om hur de upplever sin och de kristnas situation i Nablus. De är glada över att utlänningar kommer på besök till deras kyrka. De tycker att kyrkorna i Jerusalem får många besökare, medan de kristna i Nablus känner sig bortglömda. De har ingen pastor i kyrkan och är beroende av att någon kommer utifrån och har hand om deras gudstjänster. Det fungerar ganska bra, en diakon eller pastor kommer varje söndag från Jerusalem eller någon annan plats.

Ett sådant system är väldigt sårbart på grund av att kyrkan ligger i Nablus. Det händer att diakonen eller prästen inte kan komma in i staden på grund av problem i checkpointen utanför Nablus. Då får församlingen klara sig själv och fira gudstjänst utan präst eller diakon.

Martina berättar att många kristna lämnat Nablus och de palestinska områdena. Livet är svårt på grund av ockupationen och kristna som har en god utbildning lämnar landet. Därför har antalet kristna i Nablus minskat drastiskt.

I Betlehem på södra Västbanken besöker jag First Baptist Church. Jag blir hjärtligt välkomnad. En sånggrupp leder lovsånger på arabiska. Jag känner igen ett par sånger och försöker sjunga med på engelska och svenska. Sången och bönerna är hängivna. Också här tar sig pastorn tid att översätta en del av predikan till engelska. Han pratar om problem som vi måste övervinna. Han tar muren som skiljer Betlehem från Jerusalem som exempel. Den skiljer Betlehem från Jerusalem och ger många problem för dem som behöver ta sig från Betlehem till sina arbetsplatser i Jerusalem.

Efter gudstjänsten kommer mannen som spelade piano fram till oss. Han undrar om det finns något vi kan göra för att göra det lättare för honom att ta sig till sitt arbete. Han arbetar inne i Jerusalem och för honom är muren ett problem han möter varje vardag. Tyvärr, så kan vi inte göra något åt Israels krav på säkerhet, men jag har sett problemen kravet på säkerhet skapar.

Klockan fem samma morgon stod vi i mörkret utanför checkpoint 300 vid muren och väntade. Den här mannen och 600-700 andra hoppades att checkpointen skulle öppna i tid för att de skulle hinna i tid till sina jobb. I checkpoint 300 i Betlehem måste den här mannen varje morgon köa utomhus, tränga sig fram till nästa kö, ta av skor och jacka, gå igenom säkerhetskontroll med metalldetektor, ställa sig i nästa kö, visa upp identitetshandlingar och giltiga tillstånd för att kunna ta sig till sitt jobb som ligger 15 kilometer bort. Att ta sin bil genom checkpointen är inte att tänka på. Han säger att han ska försöka flytta från Palestina så fort han får möjlighet. Han är ännu en kristen som vill lämna det heliga landet.

Oliver är mycket viktiga för ekonomin på Västbanken. Enligt FN:s rapport deltar mer än hälften av befolkningen i olivskörden, som infaller i oktober-november.

Jag befinner mig på Västbanken under olivskörden och jag får vara med och skörda. Jag tycker att det är roligt att plocka oliver och det är trevligt att umgås med familjerna. Det känns nästan lite festligt när de stora familjerna arbetar tillsammans.

En dag hjälper jag Raide och hennes tre söner att plocka oliver. Vi brer ut stora tygskynken på marken, plockar oliverna som finns på grenarna längst ner och låter oliverna falla ner på tyget på marken. Sedan klättar vi i trädet för att nå resten av oliverna som finns högre upp i trädet. Vi samlar oliverna i säckar, som senare körs till olivpressen för att pressas till olivolja. Vid middagstid delar vi ris, kyckling och bröd kring samma skål, och sedan fortsätter vi plocka.

Tidigare år har en del palestinska jordbrukare haft svårigheter att skörda sina oliver trots att marken tillhör dem. Olivskörden har varit en period med våld och hot från israeliska bosättare mot palestinier som vill skörda sina oliver, och polis och armé har inte kunnat upprätthålla ordningen. Palestinierna äger marken, men de israeliska bosättarna tycks anse att marken tillhör dem. På grund av våld och trakasserier kan en del av palestinierna inte skörda på sin mark.

Frivilliga från olika israeliska och internationella organisationer hjälper till vid olivskörden för att genom sin närvaro hindra att någon utsätts för våld, och för att se till att den israeliska armén och polisen skyddar markägarens rättigheter. Jag finns med som en av dessa internationella.

I Yanoun skördade vi oliver under 3-4 intensiva veckor och allt gick bra det här året. Jag läser dock i en rapport om att olivträd blivit brända på en annan ort på Västbanken och får som e-post en annan rapport, som berättar att israeliska armén hindrat olivplockarna i Kufr Qalil från att skörda sina oliver, trots att de har laglig rätt att skörda alla sina oliver.

Jag var med och hjälpte till att skörda i Kufr Qalil under några dagar. Under de dagarna hade vi inga problem med armén, men en av dagarna var lite annorlunda. När Ursel och jag kommer till Kufr Qalil finns inga andra internationella eller israeler där. Bara barnen i familjen som äger marken är där och någonting oroar dem.

Ahmed berättar att de sett två bosättare nere vid olivträden innan vi kom. Jag ser inga bosättare och alla börjar arbeta som vanligt. Alla verkar dock mer spända än andra dagar och jag själv tittar också ofta upp emot bosättningarna, men ser inget speciellt. Jag kan bara hoppas att vi ska få plocka oliverna i lugn och ro. Så småningom slutar jag tänka på bosättare, jag bara plockar oliver och samtalar med de andra, och snart är det dags att gå hem.

”Five minutes”, säger Ahmed. Bara fem minuter till. Så hjälper jag honom ännu en stund att plocka oliverna från det sista trädet. Under tiden plockar de mindre barnen mandlar längre ner på berget. Ursel och jag är trötta och vill åka hem.

”Five minutes”, säger barnen och ber oss hålla utkik efter polisbilar, medan de snabbt plockar de sista mandlarna. De vill inte att vi lämnar dem innan de är klara. Vi avslutar arbetet för dagen och går hemåt. Ahmed ber oss än en gång att komma och hjälpa dem imorgon också.

När jag går nerför berget undrar jag, varför ska barnen vara rädda för armé, polis och bosättare när de arbetar på marken som deras familj äger?

Ännu finns det oliver på träden i Yanoun, men de ligger högre upp på berget. Det är ett område som ligger nära de israeliska bosättningarna och därför är det riskfyllt att arbeta där.

I juli kom ett utlåtande från Högsta domstolen i Israel som säger att de som äger marken har rätt att skörda och ta hand om den, och armé och polis är skyldiga att skydda den rättigheten. Rashid och några andra män i Yanoun vill gärna skörda sina oliver på berget, men det går inte eftersom armén inte vill ställa upp och skydda dem. Det verkar alltid finnas en orsak till att de inte kan komma och hjälpa, dem trots högsta domstolens utlåtande. Kanske kan de skörda oliverna imorgon, kanske den här veckan.  

”Inshallah”, säger Rashid. Om Gud vill.